Morgonen derpå reste baron Wenner bort; men återkom efter ett par veckor. Den dystre herrn på Breda syntes dag efter dag mindre dyster och mera verksam. Ilån omfattade gårdsvaktaren med synnerlig välvilja, och då sorgens skuggor sökte att få makt öfver hans själ, gick han ner till Frans, satte sig på bänken utanför stugan och lyssnade till den benbrutnes tal. Detta ägde alltid förmågan att förskingra de dystra tankarne. Utt par år förgingo. Baronen var blifven en af de driftigaste landtbrukare och berömd för den godhet och omtanka hvarmed han vårdade sig om sina underhafvande. Ytterligare ett par år och baron Constantin Wenner förde till Breda en ung, älskvärd hustru, vid hvars sida han sedan framletde ett lyckhet lif. Ian brukade ibland stanna utanför gåärdsvaktarens stuga, sägande, i det han klappade Frans på axeln: Det lär väl ändå vara berättelsen om dina sorger jag har att tacka för att jag sökt och funnit den lycka jag nu åtnjuter. (Pamilj-Journalen.) — — ———