godhet och att det är vår pligt att tåligt bära de lidanden, han skickar oss. Året efter Catharinas död, sade Margaretha, som allt jemt vårdade sig om barnen: eHör på, Frans, dina barn behöfva en mor och du en hjelp; jag tror det vore bäst att låta presten läsa välsignelsen öfver oss, då kan jag flytta till dig, se om ditt hem, dina barn och dig sjelf Jag håller dig så kär, att du icke skall få skäl att ångra dig. Jag, en arm krympling, hade aldrig vågat tänka, att den vackra Margaretha skulle vilja blifva min hustru. Min glädje blef också stor. Tre veckor derefter hade barnen en mor, jag en hustru och nya skäl att prisa Guds godhet. Gårdsvaktaren tystnade. Constantin blef en lång stund i oförändrad ställning; slutligen reste han sig med de orden: Så länge jag lefver skall du stanna vid gården. Dör jag, så har du och dina barn årligt underhåll. Han nickade åt Frans och återvände upp till sig.