ÅAnna! utbrast Constantin otåligt. tConstantinX, återtog Anna, Lhitintills har jag behandlat dig med samma undseende, en svag mor har med ett ömtåligt barn; men nu har jag beslutat att visa dig, det de pröfningar du genomgått icke äro så svåra, som du anser dem vara. Du älskade en ung, intagande flicka, äfven Sjöblom älskade sin Catharina. Du blef förlofvad med din Clara; han gift med sin Catharina och fader till fyra barn. Du kommer till dina svärföräldrar, för att fira ditt bröllopp, och mötes då af den sorgliga underrättelsen, att din trolofvade häftigt insjuknat och dött; han åter förlorade på en gång arbetsförmåga, hem och hustru samt stod der en tiggare med fyra små barn. Nå väl, denne så hårdt pröfvade man har ändå kunnat öfvervinna sin sorg och böja sig i ödmjukhet under Guds tuktan. — Huru mycket lättare hade det icke bordt vara för dig, som ägt och äger så många utvägar till tröst och förskingring af din sorg. Det är sex år sedan Clara dog; det är sex år, sedan olyckan träffade gårdsvaktaren, och likväl kan han i afton uppsända en glad sång och fröjda sig åt Guds godhet. Frans Sjöbloms röst hördes på afstånd. Han sjöng en af de folkvisor han brukade sjunga. Baronen lyssnade. — Då sången efter en stund bortdog, räckte Constantin handen åt systern, sägande: uTack, Anna, jag skall icke glömma denna dag.