Gotlands läns nya tidning – 15 juni 1865, sida 2

Trots all den godhet mina förra principaler bevisade mig kunde nöden icke utestängas från vår boning. Gumman sträfvade visserligen allt hvad hon orkade; men äfven hennes styrka var bruten. Olyckan hade förslöat den gamla. Jag släpade mig ett par gånger till det olyckliga ställe, der Catharina hölls förvarad, men återvände derifrån ännu oförsonligare mot ödet; hon, den arma, kände mig icke, Dagarne gingo och kommo. De förde med sig endast sorg och elände. Fattigdom och bristande arbetsförmåga äro bittra pröfningar. Armodet tilltog. Gumman blef tystare och sjukare. Slutligen kunde hon icke mera lemna sitt läger. En dag besökte oss ett äldre fruntimmer. Hon gaf oss litet understöd och lofvade att söka förhjelpa oss ur vår nöd, Så lästes ett par dagar derefter i tidningarne om en fattig arbetare, som förlorat ena armen och ena benet och var försänkt i stor nöd. Den allmänna barmhertigheten anropades för honom och hans barn. Arbetaren var jag. Det var på aftonen samma dag. Inne var ödsligt och kallt, ute storm och snö. Någon eldbrasa värmde icke den kalla fuktiga luften i vårt kyffe. — I en vrå låg gumman och det yngsta barnet, jemrande sig; i en annan sutto de tre andra barnen och greto tyst; jag hade befallt dem tiga, då de klagat öfver, att de fröso och voro hungriga. Sjelf satt jag på den enda stol, som