Gotlands läns nya tidning – 15 juni 1865, sida 2

fanns, stirrande i mörkret och anklagande Gud för allt hvad jag lidit och fortsarande led. Det bultade på dörren. Pappa, det är någon derute, hörde jag gossen hviska med darrande röst. Må de dra åt h—e, röt jag; men pilten sprang fram till dörren och frågade hvem det var. Bor Frans Sjöblom här? yttrade en mild röst. Dörren öppnades. Mörkt var det ute och mörkt var det inne. Nog bor pappa här, svarade min lille sexårige gosse, men vi hafva icke något ljus; icke eller någon mat, tillade det stackars barnet. Tyst, skrek jag, som icke tålte, att barnen beklagade sig. Den främmande sade några ord, som jag icke hörde och en stund derefter var vårt kyffe upplyst af ett ljus, som en af grannqvinnorna höll i handen. Det var fröken Anna Wenner, som uppsökte oss i vårt armod. Hon hjelpte oss ur vår nöd, tog vård om mina barn, skaffade min gamla svärmor in på ett fattighus och anslog åt gumman dessutom något att lefva af; hon besökte Catharina och lät mig en gång i veckan fara till min stackars hustru. Efter ett par månaders förlopp var jag anställd såsom portvaktare i herr barons hus vid Drottninggatan. Fröken gjorde på sommaren en utrikes resa för att träffa herr baron, som då var utomlands. Jag qvarstannade på min plats, och mina barn vårdades af en utaf frökens tjenarinnor, den unga