Gotlands läns nya tidning – 8 juni 1865, sida 3

lens Herre vet huru han delar, och då han gifvit oss ett stort mått af glädje vill han sedan pröfva huru pass styrka vi hafva att bära sorgerna. Mitt yngsta barn var något öfver året, då Han lät de onda dagarne komma. Det var på sommaren. Catharina och jag hade begått Herrans nattvard på söndagen, och på måndagen begaf jag mig redan kl. 4 på morgonen till arbetet, medtagande så väl frukost som middagsmat, emedan det var mycket att göra, och jag särdeles mån om att kunna arbeta så många timmar som möjligt. Klockan var emot nio på aftonen, då maskinisten, som skötte ångmaskinen, ropade på mig och några andra arbetare att komma och hjelpa honom; något hade råkat i olag. Jag skyndade för att gifva den begärda handräckningen. Maskinen stod still. Jag närmade mig för att taga det tag, som tycktes behöfvas, men i detsamma kom den helt oförmodadt i rörelse, så att jag icke hann draga mig undan, utan fick högra armen och benet krossade. Jag affördes genast till lazarettet. Något klart medvetande hade jag icke, så stora voro plågorna; men jag tänkte likväl på den sorg detta skulle göra min stackars Catharina. Hon infan sig genast hos mig. En af kamraterna hade underrättat henne om olyckshändelsen. Hon fick äfven tillåtelse att stanna qvar i sjukrummet öfver natten.