———————————— Solen hade sjunkit, och aftonens frid låg utbredd öfver jorden. På balkongen satt baron Constantin Wenner med armarne korslagda öfver bröstet och till utseende känslolös för qvällens skönhet. Anna trädde ut från salongen och nalkades brodern. Hon lade sin hand på hans skuldra och yttrade med mild röst: ÅIlvilken herrlig afton. Ack, Constantin, hura mycket hafva icke vi dödliga att tacka den Högste för. Att tacka för, upprepade Constantin, bittert; jag äger icke något hvarföre jag skulle anse det löna att tacka. Tala derföre icke med mig om Guds godhet och naturens skönhet. Hvilken njutning kan aftonens frid skänka mig? Mäktar denna aftonrodnad, dessa gyllene skyar, dessa förgylda trädtoppar, dessa glittrande vågor och dessa sjungande fåglar återgifva mig hvad jag förlorat? Nej, Anna, Gud och naturen äro för dig, som icke pröfvat lifvets sorger; för mig finnas de icke. Han steg upp för att gå in i salongen. I detsamma hördes en klar mansröst, som på något afstånd sjöng en bekant folkvisa. Constantin stannade och sade i kort och missnöjd ton: vKan du ej befria mig från den karlens eviga sjungande, så kör jag bort honom. Hans sång retar mig. bJag lofvar dig, svarade Anna, att om du, efter att hafva lärt känna hans lefnadsöden, fortfarande önskar, att han skall upphöra med sin sång, skall du äfven blifva åtlydd.