uu hemmansägarena kallad, vie HIAn Stand 00 iom till ansvar, men han erkände ingen här på andet för sin öfverhet, eftersom ingen Biskop här anns (ty sådan blef här ej efter Medelby förr än 1631). Den, som ville tala honom till, kunde, sade han, hos de höglärde i Köpenhamn möta honom för hans Boepeel. Förmodligen fick han behålla pastoratet, som han så behändigt förskaffat sig, ty jag finner ingen annan Pastor i Fohle mellan Hans Olufsen, som lefde på 1580-talet och Olof Lauritsson Stroby på 1630-talet. Argare och sämre än Hr IIans y Stenkommel var hans Embetsbroder och granne Hr Lauritz Jensson i Wall. Bland hans meritförteckning förekommer äfven följande: 1574 hade han genom falskt pantebref förskaffat sig pantförskrifning på hus och gård i Wisby, tillhörigt Borgaren Nils Kock. Året derpå blef genom hans förvållande Walls prestgård afbränd, hvarom Superintendenten sålunda berättar i ett af sina bref: Item her er en forredelige konst opkommen paa landit, som er att de kunde tage Therrevand (tjärevatten) och brende det til Thjerre (tjära). Men naar dett ligger någon stund, saa er det Vand ygjen och her bleff nylige y Christen Munckis tidt en Bonde halshuggen derfore F). Nu hafde denne Prest (Her Laurits i Waldt) och nogit therrevand, det kom hand en Klockare til at sjude (bränna till tjära), dog hand siger sig at vilde haffvit til en Stue, at thjerre hinde med. Saa kom der ligevel en anden Skade deraff, at der kom ild y dette vand vid forsömmelse, kom ildt y prestegaarden och brende han ham aff. Herr Lauritz Jenson lär varit en hetlefrad och farlig menniska att råka ut för. En gång när han red hem från staden, mötte han på landsvägen en bonde, som på något sätt ådragit sig hans ovilja, den öfrerföll han, slog och misshandlade på allmän väg: men det var mindre underligt, att han så vägade förgå sig mot en bonde, när han vågade bete sig mot sjelfva Landsherren på ett så otidigt sätt, som omtalas uti ett af Superintendentens bref. Herr Lauritz hade af Länsherren, Jens Bilde till Ljungaard, blifvit bjuden till gåst på Roma kungsgård. Det hörde till tidens idrotter (eller hvad bonden kallar för Herreverk, d. v. s. storsaker) att kunna dricka dugtigt och tvifvelsutan har det äfven vid detta gästabud druckits skarpt, så att både värd och gäster haft försvarliga — kanske rättare sagdt oförsvarliga — florshufvor, åtminstone lär förhållandet varit sådant med Wallspresten, som väl knappast i syllan och villan vetat hvad han sagt och gjort. Han kom i en häftig dispyt med Länsherren och ingen af dem ville gifva vika. Slutligen blef Hr Lauritz Jenson så upphetsad och förbittrad, att han började knäppa upp sina kläder för att visa Länsherren något, som eljest en hvar, som eger ringaste tecken till hyfsning, hvarken vill se eller visa, ja ens nämna minst i så förnämt sällskap. Länsherren åter, lika häftig och benägen att genast vilja afbörda sig sin tacksamhet för den förevis) Bönderne gåfvo då och lång tid derefter tjära i skatt till kronan (skatt-tjära), hvarmed genom Uppsyningsminnens (Tjäre-Skurare kallades de) snikenhet vid mottagningen, mycket underslef och bedrägeri bedrefs. Christen Munk har väl varit någon Länsherre, som endast kort tid innehaft Länsherrevärdigheten här, förmodligen 1571 mellan Bilde och Walkendorff. Bonden har förmodligen lemnat sådan falsk tjära, som sedan blifvit vatten. nn