Gotlands läns nya tidning – 1 juni 1865, sida 2

ende, då en sådan här stackare, som jag, kan vara nöjd och belåten. Gårdsvaktaren tystnade. Annas milda ansigte hade blifvit sorgset. Frans afvaktade, att hon skulle säga något; men då hon fortfor att tiga, dristade han sig att återtaga: Jag har väl icke talat så, att jag bedröfvat fröken. Nej, Frans, hvad du nu sagt, är naturligt att du skall tänka. Jag tror emellertid att man aldrig bör jemföra den enes olycka med den andres. Det gifves lynnen som äga förmågan att bära lidandet; andra deremot mäkta icke försona sig dermed. Visserligen; men nog vet jag, att om man rätt ställer sin tro, så som fröken lärt mig, så blifva de svåraste pröfningar lätta. — Huru eländig var icke jag innan fröken talade med mig om Guds godhet, nu så ... i oo tycker du, att jag med mina ord borde förmå något öfver min egen brors sorg, sade Anna. Ja, ja men tycker jag så. Om dagen vid mitt arbete ete.4, sjöng en frisk stämma, och i nästa ögonblick stod gårdsvaktarens hustru framför dem. Sången tystnade, hon log och neg för ställets beskyddarinna, som med några vänliga ord besvarade helsningen, hvarefter hon gjorde en afskedsnick åt sina skyddslingar och gick upp till herrgården.