Gotlands läns nya tidning – 24 maj 1865, sida 3

brännt som eld på mina kinder, mina suckar hafva sargat mitt hjerta som tveäggade svärd, och blott genom Guds nåd har jag uppehållits tills nu, på det att jag skulle få emottaga äfven din förlåtelse. Knut! stöt icke ifrån dig den ångerfulle! En stunds tystnad inträdde, under den inre strid som utkämpades mellan det onda och det goda i den blindes själ! slutligen bröts tystnaden af Knut, ty det var verkligen han, som blind och arm, af en högre makt hade blifvit förd till Annas boning, att der utkämpa den sista striden. Den sjukes anlete syntes som förklaradt, då han nu började att tala: äÄsven jag har brutit mycket, och straffet har också nått mig. Jag fröjdades då jag såg lågorna förtära din boning och som jag trodde dig sjelf; men Hämnaren deruppe tog derföre mina ögons ljus ifrån mig, och lät mig vandra i natt och mörker här på jorden, en bild af den eviga natten som väntade mig. Förlåt mig hvad jag brutit emot dig, jag tillgifver dig allt hvad du gjort mig emot, och. förtröstar så på den evige och kärleksrike faderns förlåtelse. tDyre vän, han skall helt visst tillgifva oss båda, såsom vi förlåtit hvarandrak, snyftade Robert och hans tårar föllo på den döendes kinder. I detsamma öppnades dörren och Adele inträdde med gossen vid handen. -YIvar är Arvid? frågade Knut. aIär, pappa! svarade gossen och skyndade fram till bädden.