Gotlands läns nya tidning – 18 maj 1865, sida 3

Hvad tänker han väl på, der han nu sitter och låter blicken utan mål sväfva ut i rymden? Helt säkert på dem, som genom honom blifvit förda till elände och en förtidig död, ty en tår faller ned på hans hand och väcker honom ur hans tankfullhet. Jag har bedt Gud att han skulle förlåta mig, och jag hoppas på hans nåd; men ändock skakas min själ då jag tänker på dem jag bedrog. Skola väl de kunna räcka mig handen, då vi en gäng råkas efter detta? ... Och min son, det arma oskyldiga barnet...tog den olycklige honom med sig i döden, eller hvad har det blifvit af honom? Skall ej han en gång anklaga mig deruppe inför allas vår domare, och säga: Det är han som lemnat mig till pris åt eländet; det är han som är skyldig till min uselhet och mina brott, och han skall rättvist dela straffet med mig. O min Gud, min Gud! suckade Robert och tryckte sina båda händer mot sitt qvalfulla bröst. aåRobert! Robert! ropade en glädtig stämma, uge hvad jag för med mig! En så vacker gosse, ban skall bli vår son. Det var Adele, pastorskan, som skyndade upp på verandan, ledande en halfstor, trasigt klädd gosse vid handen. aMin kära Adele, hvar bar du träffat det stackars barnet? frågade Robert och hans ansigte klarnade upp vid åsynen af sin hustrus glädjestrålande blickar.