Gotlands läns nya tidning – 18 maj 1865, sida 2

Då Robert såg de förfärliga följderna af sitt brott intogs han af de häftigaste samvetsqval, som aldrig lemnade honom någon ro, och som blefvo ännu mera plågande då pastorskan två månader efter katastrofen lemnade det jordiska. Skygg och sluten sökte han, så vidt möjligt var, ensamheten, och glömde för sin smärta den arma Adele, som dock icke upphörde att älska honom, och som på allt sätt sökte att lindra de okända lidanden, af hvilka hon såg sin make förtäras. Öm och tålig sökte den unga makan att förekomma Roberts minsta önskningar, utan att beklaga sig öfver hans likgiltighet, eller söka ett förtroende som hon en gång blifvit nekad. Denna kärleksfulla behandling uppmärksammades äfven af Robert, och i en stund af upprigtig ånger föll han till sin hustrus fötter och bekände det brott som tyngde på hans samvete. På bekännelsen följde snart förlåtelsen, och fridfulla dagar började nu för de båda makarne. Ådeles af sorgen bleknade kinder vunno en friskare färg, äfven på Roberts läppar kunde man någongång se ett leende; men det försvann dock snart för det djupa svårmod som Adeles smekningar fåfängt sökte att förjaga. Två och ett halft år efter pastorskans död följde henne pastor Axelson i grafven, djupt saknad af Adele, som under sorgens dagar varit hans goda ängel, och af Robert, som nu blef enhälligt kallad till hans efterträdare.