Vid underrättelsen om Abr. Lincolns mordSå är det sannt, det dystra, hemska ord, Som från Atlanten nätt till våra stränder, Som återljudat kring den hela jord Och vredens åskmoln i hvart sinne tänder, IInart sinne, som för sanning, rätt och vett, För frihet och för menskovärde ömmar Och uti Linkoln har sin målsman sett, Förverhkliggörarn af en framtids drömmar. Ja! han är fallen, han, som Uerrans svärd Mot våld och tyranni med styrka förde, Han, ljusets kämpe i den nya verld, Som jublande i dess triumfvagn körde. I skuggan gömd, försåtligt ondskan smög Sin lömska pil i segerfurstens hjerta, Och ifrån man till man dess illbragd flög Ått mötas utaf millioners smärta. Ja! han är död, dock står det ädla qvar, Det herrliga, som oss i arf han lemnat, Och slafren beder för sin vän, sin far, Som ömt hans boja löst, hans ära hämnat. Och menskligheten sörjer vid hans graf; Ilistoriens genius ristar der sin runa, Och ryktet ljungar vidt kring land och haf; Odödligheten räckes af Iduna.