Gotlands läns nya tidning – 4 maj 1865, sida 2

let, ty han frågade med hväsande stämma: Hvem är fadren? Förlåt! bad Anna och sökte att sträcka sina darrande armar emot honom; men han stötte dem hårdt tillbaka, hans ögon rullade vildt och han upprepade blott: IIVem? hvem ? Då slöt Anna sina ögon, och hufvudet, som hon höjt, sjönk med en klagande suck ned på kudden; det tycktes som om lifvet hade flytt. Svara mig, qvinna, hvem? hvem?4 ropade Knut med förtviflans stämma och lutade sig i andlös ångest öfver Anna, liksom för att bättre höra hennes svar. Och se, hon slog ännu en gång upp sina ögon, hennes läppar rörde sig och Knut hörde henne hviska: Robert! .. han sade att du öfvergifvit mig .. Förlåt! Robert! upprepade Knut doft och såg in i Annas ögon; men då brusto de, och hjertat, som tillhört honom, upphörde att klappa. Med ett hjertslitande skri sprang han ur stugan och in i skogen; men ej på gångstigen, utan in i de tätaste snår, liksom ville han gömma sig för sina qval; de hvassa grenarne sleto sönder hans ansigte och kläder; men känslolös för all yttre smärta fortfor han att springa, tills han omsider sjönk utmattad ned vid stranden af forsen. Robert! mumlade han och tryckte sitt brännande hufvud emot den kalla, fuktiga mossan, men utan att känna någon svalka mot den eld som brann i hans ådror, och som hotade att spränga hvarje fiber i hela hans varelse. Så låg han