Gotlands läns nya tidning – 4 maj 1865, sida 2

Ett fånigt leende spelade på den gamlas läppar, och hon började sjunga på en entonig melodi: Stör ej den lille, Som sofva må, När skogens små elfror Kring vaggan gå. Men Knut hörde icke gummans sång, hans blickar stirrade mot kammardörren, ty derinnanför tyckte han sig höra en djup suck som trängde honom genom merg och ben. Var hon vil derinne, hans käraste skatt? Skulle han igenfinna den älskande oskyldiga barnasjälen, som utgjort all hans lycka, och som städse varit solen i de ljusa framtidsdrömmar som alltjemt hägrat för hans syn? Darrande närmade han sig kammardörren. och öppnade den. Ingen, som ej kännt lidandets yttersta qval, kan fatta hvad som genombäfvade Knut vid den syn som mötte hans öga. På en bädd låg Anna, med kinder blekare än snön som nyss försvunnit ifrån jorden, och bredvid bädden stod en vagga med ett sofvande barn. Utan förmåga att kunna tala eller ropa, att kunna ge sin tryckande smärta luft, störtade Knut in i kammaren, stirrande än på Anna, åän på barnet. eKnut! ropade Anna med svag stämma och ville dölja ansigtet med handen, men armen var för svag, den upplyftade handen sjönk åter ned vid hennes sida. Ljudet af Annas röst tycktes återge Knut lå