öfverraskande skönhet. Liksom genom ett trollslag såg man sig förflyttad från den dystra granskogen till en leende och löfrik lund, hvars behag ännu mer förhöjdes genom det dofva bruset från forsen, som skummande banade sig väg mellan klipporna på andra sidan byggningen. Knuts hastiga gång blef nu dröjande och långsam, dock icke af beundran för naturen, utan såsom en följd af de tankar som den ena efter den andra uppstego i hans själ. uHvarför skyndar jag? Jag kommer ju för att säga henne farväl. Hvem vet när jag härnäst kommer att vandra denna väg för att återse henne?t suckade Knut, och det klappande hjertat var hardt nära att stanna af smärta vid denna sista fråga. Men nu öppnades stugudörren, en ljuslockig och rödkindad flicka sprang emot Knut och slog sina fylliga, obetäckta armar om hans hals och kysste honom, hvilket allt hade till påföljd, att det qvalda hjertat åter klappada högt af glädje. Min Anna, min egen lilla älskling! hviskade Knut och återgäldade den varma välkomsthelsningen. Förtroligt stödda mot hvarann, inträdde de båda unga i stugan, der Annas mor, enka etter sergeant Gran vid fältjägarne, var sysselsatt med att byka garn. Jo, man har vackert nytta af flickungarne när de ä kära, puttrade gumman, hon skulle hjelpa mig med byken; men ögona ha stått ut