Gotlands läns nya tidning – 21 april 1865, sida 3

Med rösten dämpad af gråt hviskade Anna helt visst för femtionde gången sitt sarväl, innan Knut kunde förmå sig att trycka den sista kyssen på hennes friska läppar och befria sig från hennes innerliga omarmning: men då han ändtligen gjort det, skyndade han med snabba steg ut genom trädgårdstäppan öfver åkern, och stannade först vid skogsbrynet, ännu en gång sträckande sina armar emot Anna, som stod vid trädgårdsgrinden, vinkande till afsked med sitt halskläde, så länge hon såg en skymt af sin älskling mellan de täta gransnåren. Då de unga männen efter en kort stund anlände till vagnen, fattade Knut Roberts begge händer och sade: Åt dig, min ungdomsvän, anförtror jag min Anna, medan jag är borta. Du vet att jag älskar henne af hela min själ, att utan henne vore hela mitt lif förfeladt. Vaka öfver henne som en bror, det är min sista bön till dig. tFörlita dig på mig, svarade Robert, Coch var öfvertygad om att jag skall vara hennes bror och vän, så väl som din. Tack, innerlig tack, och nu farväl! återtog Knut och omfamnade vännen, hvarpå han hoppade upp i vagnen, som hastigt rullade i väg, följd af Roberts blickar, tills den omsider försvann ur sigte vid en krökning af vägen. (Forts.) — —0