Gotlands läns nya tidning – 13 april 1865, sida 3

Maken te man har ja allrig hört ella sett for; han begreb alt lia presiss, som ja säl. Forst pega ja mä itt finger — for vi ha en Gud, som är Fadren; men dao begreb han ditta och pega mä to fingra, forthy Sonen udgår af Fadren. Då pega ja mä trij fingra pao en gang, for Anden och Treenigheden. Men dao knöd han näfven, forthy de trij å itt. Dao to jag fram itt äble for att liasom betegna syndafallet å Ava som bed i äblet på kunskapsens trä. Men mannen to fram ost och brö, for däd at menneskan efter syndafallet får lefva i sin anledes svett. So talte den Skröftlärde; men mannen sa te qvingan: Däd va just en fähong, hin Skröftlärde. Hur dao? sporde qvingan. Jo ved du moer, dao ja kom in, så kom han å pega mä itt finger å ville stittja ud yat) pao mej. An hud! tänte ja och pega mä to fingra, for si, då skulle ja ha pillat ud beddje pipparkorna ur skallen påken. Men dao så pega han mä trij fingra och ville pega ud beddje yena pao mej och rifva skinget å näsan ofvan i köbet. Män då knöd ja nöfven, for si, hade han försögt, så hade han fåd sej en trumf på tannklaveret. Jo dao blef f—n lill rädd å to op inn liden äblakart ur lomman å bjö mej.