Gotlands läns nya tidning – 7 april 1865, sida 3

— Då jag såg henne, ehuru icke gammal till åren, se ut som om hon redan varit en gumma, och jag då tänkte på att hon, efter fars död, på sin ålderdom icke skulle ega annan tillflyktsort än fattighuset, så skar det mig i hjertat, och jag tyckte att den fattiga qvinnans öde väl mycket liknade ett arbetsdjurs. — Alla dessa tankar nedstämde mig, så att jag var ett tyst och trumpet barn, missnöjd med min och de minas ställning. — En dag fick jag höra af en vandrande gesäll, att det fans en fru i Stockholm som var färgare, och hette Renius tror jag. Det der tänkte jag mycket på. — När jag gått till skrift, bad jag prosten skaffa mig en tjenst i staden II—, ty i mina tankar spökade alltjemt den der frun, som blef färgare. — På hans rekommendation fick jag också tjenst hos en urmakare med namnet Pettersen. Han var enkling. — Jag hade icke varit länge hos honom förr än den elaka hushållerskans behandling gjorde att mitt lif derstädes föreföll mig som det mest tryckande slafveri. Jag fördrog det likväl utan knot, blott för nöjet att om morgnarna få stjäla mig ini verkstaden och, stående bakom den gamle gesällens stol, åse huru han arbetade. Gubben tyckte att jag var en rolig flicka, och en dag sade han skämtande: — IIlor på, Karin, du skulle kanske ha lust att lära dig urmakeriet?