efter bästa förmåga sträfva för sina egna och för de sinas dagliga behof, samt att hvar och en på sitt sätt bör bidraga till allmänt välstånd, så att icke samhället må belastas med för många fattiga, när ålderdomen gör oss orklösa. — Min far, fortfor hon, var en fattig torpare. Vi voro många barn och sleto mycket ondt. Bröderna gåfvo sig ut i lära, när de blefvo så stora, att någon ville taga emot dem, och på det viset kommo tre af dem bort. Vi voro ändå två qvar i hemmet, äldsta bror, som hjelpte far, och jag. — Ofta då jag gick i dagsverke på herrgården, tänkte jag öfver, huru underligt det var stäldt här i lifvet. Jag, en fattig torpares dotter, hade icke någon annan utsigt för min framtid, än att tjena. Ifall jag icke blefve någon fattig torpares hustru, så skulle jag sluta mitt lif i fattigstugan, sedan jag icke mer orkade släpa för andra. Bröderna deremot, som gifvit sig i lära, skulle, om de voro flitiga och ordentliga kunna bli sina egna mästare, och ega en lugn och sorgfri ålderdom — Huru gammal var ni då? frågade jag. — A, jag var bara 14 år; men i den fattiges koja mognar eftertanken fort, och då de rikas barn leka bort dagen, så få den fattiges hjelpa till att skaffa bröd i huset. — Min mor var en from och arbetsam qvinna, den vi barn af hela vårt hjerta älskade. Hon hade åldrats tidigt, troligen derföre att hon oupphörligen släpade under tungt arbete.