Gotlands läns nya tidning – 7 april 1865, sida 3

— (Ja, det har jag visst, svarade jag. — Han gapskrattade, hvarefter jag tigande vände mig ifrån honom och lemnade bedröfvad verkstaden. — Någon tid derefter ropade min gamla husbonde in mig till sig. Han var en stilla och beskedlig man, som behandlade alla med godhet. — UIvarföre är du så gerna i verkstaden och ser på hur Carlqvist arbetar? frågade han. — Jag tycker det är så roligt att se, huru han sätter ihop klockor. Jag ville så gerna lära mig arbeta såsom OCarlqvist? sade jag, nästan förskräckt öfver min egen djerfhet. — Ävill du bli urmakare? frågade min husbonde och betraktade mig uppmärksamt. — Ack! om jag bara finge, utropade jag något modigare. — Nå, hvarföre inte? yttrade han; ser jag att du har fallenhet så skall du verkligen få lära dig urmakeriet, så att du en dag kan försörja dig dermed. — Från den stunden var jag en helt annan menniska. Hoppet log emot mig, och jag kände mig så tacksam emot Gud och min ädle husbonde. — Med ifver och nit arbetade jag. Om morgonen var jag den första i verkstaden och om aftonen den sista. Medan de andra roade sig om söndagarne, satt jag hemma för att arbeta. Jag tänkte med glädje på framtiden och en oberoende lott, att jag skulle kunna försörja min mor och mig sjelf. (Forts.)