Gotlands läns nya tidning – 7 april 1865, sida 2

— Om herr notarien ville lemna mig uret, så skulle det bli lagadt. Det är icke min man, utan jag som är urmakare, tillade hon leende; ty jag stirrade på henne med all den förskräckelse, mina fördomar framkallade vid tanken att min stackars klocka skulle komma i en qvinnas händer. — Kanske notarien icke vill anförtro sitt ur åt mig? sade hon med samma godmodiga småleende. I sådant fall bor urmakaren Östergren vid Fiskargatan. — Min fru, svarade jag, något förlägen öfver mitt eget uppförande, om ni vill ha besvär dermed, så är det mig särdeles kärt. — Var så god, herr notarie, och kalla mig inte fru, utan rätt och slätt madam. Min man är blott timmerman, och jag sjelf endast en fattig torpares dotter. Ötverraskad af så mycken anspråkslöshet, aflägsnade jag mig. Det är möjligt, tänkte jag, att min klocka visar på sin sista timma; men hvad mer, jag får se, huru hon ämnar handtera den. Jag började nu gå ned till mitt värdfolk om aftnarna, och satt då och pratade med madam Akerberg, och ibland äfven med hennes man. Deras lilla hem utmärkte sig för den största ordning och prydlighet. De hade 4 barn, af hvilka de två största voro flickor och moderns gesäller eller medarbetare i verkstaden, jemte en annan, något äldre, ogift qvinna.