brukade inmura eller begrafva menniskor lefvande. Hvarjehanda. Iron gör det visserligen icke utan vattnet. Såsom tillägg till den för någon tid sedan i denna tidning intagne berättelsen om ett mormondop vid Carlberg, må meddelas, att äfven upp i Norrland mormonister visat sig. Så hade nyligen en dylik såsom han trodde, öfvertalat en rättare att låta döpa sig. Denne, förklarande sig beredvillig dertill, högg sjelf upp vaken uti isen, men beklagade sig dock, att det blefve ett kallt döpelsens bad. Mormonen yttrade att hade man blott den rätta tron, så betydde kölden ingenting. Härpå tog rättaren fatt i mormonen och doppade honom i vaken. Han bad genast att blifva uppdragen emedan han frös så mycket. Då har du icke den rätta tron, svarade rättaren kallblodigt och doppade honom en gång till. Undan för undan. En prest önskade taga reda på läsaresektens funderingar och examinerade derför en bonde, som plägade bevista dess konventiklar, om förloppet dervid. — Först, berättade bonden, läser presten en bön och då falla vi alla på knä; och så stiga vi opp och sjunga en psalm; så en bön igen och sein en ny psalm, och så går det undan för undan, ända in på sena natten. — Då bli ni väl slutligen sömniga? — Ja, visst bli vi det; och derföre sofva vi dan efter, när vi skulle arbeta, undan för undan. — Nå hvarom predikar egentligen den så kallade presten? — Mest om helvetet; och dit säger han, att vi ska fara allihop, undan för undan. — Bevars, det måtte finnas bra stora syndare i er hemort? — Åhnej, det ä de väl inte ... utom en. — Hvem är det och hvari syndar han då? — Jo, det är Jerker Ersson, som inte tror på Gud! — Nekar han Guds tillvarelse? Nå hvem tror han då har skapat verlden? — Jo, han säjer, att det kommit till lite då och lite då, och så har det gått undan för undan. ZE ara namn. Någonstädes i landsorten finnes en familj med namnet Behn. I familjen finnas tre flickor: Wilhelmina, Bernhardina och Josefina, hvilka i dagligt tal kallas: Mina Behn, Dina Behn och Fina Behn. Hämd på en hönstjuf. I en korrespondens från Tjellmo till Östgötha Correspondenten berättas att en hök som slagit ned i hönsgården vid länsmansbostället Unn och spisade en af hönorna, öfverraskades af hönsens egarinna, hvilken skrämde honom från stället, så att han måste qvarlemna sitt rof. Men erinrade sig att röfvaren borde undergå något värre straff, skyndade qvinnan efter strykstickor och beströk dermed den dödade hönan, som lemnades qvar der hon blitvit fälld. Höken återkom efter beräkning och fortsatte måltiden men befann sig deraf så illa att han efter några fåfänga försök till flygt måste gifva sig i hönsegarinnans våld. Man bör ej köpa skinnet förr än björnen är skjuten. I Norrl. Corresp. berättas från Sundsvall: Nyligen skall en björnskytt, hemmansegare inom Attmars socken, i närheten af staden, påträffat ett björnide, hvilket han ej vågade röra, emedan han saknade vapen. Han begaf sig derföre till Sörforss bruk och omtalade för brukets skyttar det han inringat en nalle, och anhöll om hjelp att honom fälla. Dertill voro de ganska benägna, men mot det vilkor att de önskade vara ensamma om denna bragd. Då björninringaren deremot gjorde invändningar, bjödo de honom 40 R:dr om han ville afstå björnen, med hvilket förslag han också lät sig nöja, och öfverlemnade nalle åt Sörforssskyttarne. Derefter begåfvo de sig åstad försedda med nödiga attiraljer till björnens fällande, och påträffade ganska rigtigt idet och björnen. Men vid det björnen visade sig för dem, blefvo de så förskräckta att de, tre till antalet, svimmade, och björnen begagnande sig af skyttarnes dåsighet, tog