ingen menniska med beqvämare vanor kunde följa henne — och då hon måste sitta beskedligt, så var det rent af omöjligt, att hon kunde hålla stilla med de små benstumparna, som voro i rörelse, som ett par trumpinnar. Lilla Hilma var således någonting helt annat än lilla Aurora, och det såg till och med tvifvelaktigt ut, om denna på ett år skulle hinna stadga sig så mycket som den förra. Hände sig så en vacker sommardag, att professor E. kom resande i sin lilla praktik-trilla, höll och steg af. Naturligtvis möttes han genast af Aurora, som, till skam för educationen, var temligen solbränd och med de små händerna i ett skick, att man tydligen märkte, att hon ej begagnade handskar. Den gamle läkaren smålog och lyftade upp den glada ungen. — Du är mig en duktig flicka, sade han — hvad gör du nu? — Jo, jag planterar en trädgård med pilqvistar till träd och tusenskönor emellan — dockan tycker så mycket om tusenskönor — ja det gör hon. — Jaså — det var en bra docka, skrattade professorn och släppte sin lilla fånge, som genast sprang till sitt arbete. Men när professorn kom in till den goda modren, satt lilla Hilma der och sydde — så flitig, så flitig. Huru hvita voro ej hennes händer, huru skär och fin var ej hennes hy — och så stilla hon var sen! Läkarens ansigte mulnade — han fick den såkallade rhabarberminen, som läkrarne alltid få, när de se en Guds skapade varelse förstämd och tvinande. Det föll honom ej in att upplyfta Hilma i knät — det föll honom ej in att leka med detta stilla, tysta, snälla barn. Han smålog sorgset och vände sig till modren: Låt flickan der gymnastisera! sade han vänligt. — Gymnastisera? Men hon är icke sjuk; hon mår bra — hon äter och sofver. Jag har ej kunnat märka någon snedhet; men, sannt är, att hon hade ett fastare hull förr och var ej så fin och hvit som nu. Ja, hon var, för ett år sedan, en likadan yrhätta, som Aurora ännu är; men, tillade hon och smekte barnet full af moderlig stolthet och fröjd — hon är så snäll, så flitig, så stilla. — Ack! hon är min glädje. Och Gudilof hon är frisk, fastän boken roar henne mera än leken. — Jag vill tro det — när man ej orkar leka, så läser man. — Men säg, bäste professor! är hon sjuk? — Nej, min nådiga — icke ännu; men hon blir sjuk, om ni ej i tid använder ett medel, som höjer krafterna genom naturens egen medverkan — och detta medel är gymnastik. — Men då hon icke är sjuk, hvartill tjenar då att begagna sjuk-gymnastik. Läkaren smålog och sade: låt vara att benämningen är oriktig; men låtom oss minnas, att lif och död ej bero på hvad man kallar en sak. Jag anser gymnastik nödvändig. Ännu kan hon räddas derigenom; om några år härefter kanske icke. Min bäste vän! har ni någonsin sett en pingstlilja, som fått en liten brytning på stjelken — hon lutar litet grand; men denna lilla lutning ökar sig, stjelken böjes och brister, och blomman dör. Min bästa! Ni upprättar då blomman redan i början, sätter henne vid ett stöd, och se! hon fortfar att blomma; men gör hon det icke, så brister hon småningom, och om, sedan hon är öfver hälften afbruten, ni vill stödja henne, hjelpa henne, så vissnar hon ändå. — Er hjelp kom försent. — Men, bästa professor! Hon promenerar med mig dagligen i trädgården för att hemta frisk luft, och ännu mera promenera vi i vagn. Läkaren smålog bittert och sade: Barnen äro ej till för att promenera och hemta frisk luft; men jag måste resa; farväl, kom dock ihåg den brutna pingstliljan, och låt lilla Hilma begagna sjukgymnastik, fastän hon icke är sjuk, utan endast lagar sig till att bli det. Den goda modren fann ej den djupa sanning, som låg i dessa ord, utan ansåg dem för ett prof af gubbens besynnerliga åsigt. Att begagna sjukgymnastik då man icke är sjuk — föreföll henne som någonting orimligt. Om hon då velat lyssna till hans råd, så hade lilla Hilma i närmaste stad haft tillfälle till passande gymnastik; men den, som utöfvade sjukgymnastiken, utbjöd förgäfves i stadens tidningar sitt biträde. Der kommo några 1