vi förut känna af folksagun, hade Waldemar en älskarinna derute i Storsudret och till henne stod hans håg. För att besöka henne skall han) kommit förklädd till Unghanse, men blifvit igenkänd af Höfdingen, hennes fader, samt måste fly, men under flykten blifvit ifrigt eftersatt af den uppretade Guta-Höfdingen. Antingen nu Waldemars flykt varit afskuren norråt, der hans här befann sig, eller han med flit valt vägen, som bar åt söder, för att lättare komma undan förföljarena, hvilka borde förmoda honom hafva ställt kosan åt norr, der hans män voro; så lär han kommit att fly söderut, men om detta skett af beräkning, så har han beräknat oriktigt, ty han blef förföljd; törhända hafva hans fiender sökt honom åt flera håll. Waldemar hade genom häftig ridt lyckats få försprång, men hans göda häst var uttröttad när han befann sig i Sundre, Gotlands sydligaste socken, helt liten. Nu hade han hafvet på 3:ne sidor och på den 4:de förföljarena, således omöjligt att fly längre. Orten är kal och skoglös, således intet gömställe, ty till gårdarna vågade han ej, der skulle nog hans förföljare efterfråga honom och en så dyrbar fångst skulle bönderna ej släppa ur händerna. I hvarje ögonblick kunde han vänta att få se sina fiender komma rusande öfver honom. Han stod ensam med uttröttad häst på den öde slätten, ingen undflykt fanns, ingen möjlighet att gömma sig och komma undan, hans skarpa ögon blickade fåfängt åt alla håll. Då blir han varse en Geterska, d. v. s. en qvinna, som vaktade åkrarna för ohägn af getter och andra kreatur; hon satt vid vägen, sysselsatt med något handarbete, medan hon skötte sin vaktsyssla. Till henne ilade Waldemar och bjöd henne allt af värde, som han hade hos sig, om hon ville dölja honom för personer, som jagade honom och ville taga hans lif. Qvinnan anade ej hvem det var, som bad henne om sitt lifs räddning; kanske förmodade hon bonom vara en dråpare, som förföljdes af blodshämnaren, enligt hvad då ännu var lag och sed. Hon kände medlidande med honom och ville gerna gömma honom, men huru skulle sådant kunna i sådan hastighet låta sig göra? Jo, en utväg fanns, men också blott en, och denna var, att den förföljde kröp in under hennes kjortlar. Nöden har ingen lag. Värre än så kan man, för att rädda sitt lif, gå in på. Waldemar intog det anvisade gömstället och qvinnan öfvertäckte honom med sina kläder så godt sig göra lät samt satt, till utseendet, lugn på sin sten vid sin ren, när få minuter derefter förföljarne anlände och ifrigt frågade henne om hon sett någon ridande man helt nyss fara förbi. Qvinnan bejakade detta, beskref Waldemars utseende och sade, att han ridit söderut, men att hans häst synbarligen varit trött och att de snart kunde hinna honom, om de skyndade sig. Männen tackade för underrättelsen och foro af i galopp åt det håll de fått anvisning på att den flyktande tagit. När de voro ur sigte och Waldemar tackat sin rädderska, svarade hon att hon kanhända gjort mycket illa derutinnan att hon frälsat hans lif och kanske finge hon dyrt plikta derför. På Waldemars fråga huru hon mente att detta för henne skulle kunna medföra någon svår påföljd, svarade hon, att hon hört omtalas att fiender voro i landet, som plundrade och mördade. Han torde tillhöra deras här och om denna komme hit till hennes bygd, så blefve kanske hon och hennes anhöriga mördade och deras gård uppbränd. Waldemar har då tillsagt henne, att ifall fienden komme dit, så skulle hon vid den gård, der hon bodde, hänga ut ett hvitt kläde, så skulle gården lemnas orörd och ingen der ofredas. Derpå har han skyndat bort och slutligen lyckats komma till sin här. Litet derefter framträngde Danskarna ända till Sundre. Der sågo de vid en gård ett hvitt lakan svaja från en stång. Gården lemnades i fred och Danskarne vände der om och drogo åter mot norr. Denna gård, der enligt folksägnen qvinnan bott, som frälsat Waldemars lif, heter Wennes och folksagan uppgifver, att den förut hetat Ekskogs, men blifvit kallad Wennes till hågkomst af att Danskarne der vände om, andra åter säga, att namnet Wennes skall erinra derom, att Kung Waldemar der haft en vän (rättare väninna), som frälsat hans lif. Stället, der Waldemar var så nära att mista sitt lit och blef så underligen räddad,