Centralkomiteens adress till allmänheten. (Forts.) Detta Stånd skall då i främsta rummet hafva förtjensten af frågans lyckliga lösning, och den kan nu ske under den skönaste samdrägt mellan konung och folk och utan de samhällsvådliga skakningar, under hvilka andra nationer måst tillkämpa sig de rättigheter, som utgöra den enda säkra grundvalen för ett folks lycka. För den uppoffring de adliga ätternas hufvudmän göra genom afståndet från rättigheten, att, oberoende af medborgares förtroende, deltaga i de allmänna ärendernas behandling, skola de erhålla en rik ersättning ej blott i känslan af uppfyld pligt, utan äfven deruti, att genom val kallas till ledamöter af den nya riksförsamlingen. Der skall ett vidsträcktare fält öppnas för deras förmåga, och beredas dem ett större inflytande på riksdagsärendernas afgörande, än de hittills haft inom en fjerdedel af representationen. Rikets andra Stånd, Högvördiga Presteståndet, har måhända hittills visat sig hysa de största betänkligheter emot det hvilaude förslaget. Samtlige ledamöterne af detta Stånd i sista riksdagens konstitutionsutskott reserverade sig deremot, och vunno ett starkt medhåll för sina åsigter inom sjelfva Ståndet, då förslaget der behandlades, ehuru äfven ganska många frisinnade rörelser höjdes för detsamma. Det måste antagas, att det framför allt är religionens och den högre lärdomens intressen, som förslagets motståndare ansett såkrare bevarade derigenom att de bevakas af en särskild afdelning af den lagstiftande makten. En sådan föreställning kan endast vara grundad på den förmodan, att de mån, som efter det nya valsättet komme att utses till folkets representanter, skulle sakna en af de vigtigaste bland de egenskaper som erfordras för att motsvara ett så högt förtroende, nemligen känsla för religionen och för den högre själsodlingen, och derför underlåta att nog kraftigt värna dessa heliga och höga intressen. Denna farhåga saknar dock allt stöd af erfarenheten. Dessa stora angelägenheter hafva i vårt land aldrig vunnit ett lifligare erkännande än nu, och det finnes icke anledning, att detta intresse skall afsvalna. Inom församlingen har en större värma och en djupare känsla för det andliga lifvet vaknat; skrifter afreligiöst innehåll spridas och läsas mera än någonsin. Anslag, större än i någon föregående tid, hafva, oftast till följd af enskildas motioner, hvaribland flertalet inom Borgareoch Bondeständen, blifvit lemnade till såval de högre som lägre läroverken; folkskoleväsendet har, under de sednare tjugufem åren, fätt en helt annan verksamhet än förut. Nya skolor byggas hvarje år i stort antal på kommunernas bekostnad, sockenbibliotheker uppstå i alla orter, och på grund af allt detta är fullt skal att hoppas, att bildningen skall tränga allt djupare ned bland folket och allt ifrigare sökas. Om åter den farhågan hos förslagets motståndare skulle ega grund, att en representation der Presterskapet icke funnes såsom särskildt Stånd, i vårt land undantagsvis komme att sakna intresse för en högre upplysning, så skulle just detta innebära den strängaste dom öfver det inflytande, landets presterskap under århundraden, äfven såsom Riksstånd, utöfvat på nationens uppfostran och andliga lif. Under denna tidsrymd har nemligen ej blott religionsundervisningen, utan hela skolväsendet ända upp till de högsta läroverken, nästan uteslutande berott af vårt presterskap, och frukten af dess långvariga arbete skulle då endast vara kallsinnighet för det heliga och liknöjdhet för lärdom, vetenskap och konst!! Men utom den trygghet, som ligger i folkets nit för allt hvad till religion och undervisningsväsende hörer, lemnar slutligen det kungliga förslaget, genom tillerkännande af veto i kyrkliga frågor åt de kyrkomöten, som vid förra riksdagen blefvo på Kongl. Maj:ts förslag beslutade, allt det skydd lagstiftningen förmår gifva åt de intressen, hvilkas mälsmän Presteståndet företrådesvis ansett sig vara, och numera torde derföre detta Stånd, äfven med hänseende till nyss omförmalda vigtiga angelägenheter, kunna med lugn frånträda sin nuvarande stållning i representationen. Ty då Sveriges prester äro utgångna ur folket, samt lefva och verka ibland och för folket, är det väl