äfven guden, tillställaren af detta uppträde, bestraffades med knut för sitt mindre gudomliga uppförande samt afsattes från sin befattning såsom tjenstgörande, och i hans ställe upphöjdes nu en reservgud. Jag har anfört detta sorglustiga uppträde såsom ett bevis på den grekiskt-katholska religionens råa vidskepelse; men den är dock mera sorglig än lustig, ty hvad skall man säga om ett folk, som sätter sin lit och sitt hopp till döda träbeläten? Under hvarjehanda dylika uppträden förgick tiden, tills slutligen en vacker dag en oväntad underrättelse, som en bomb, slog ned bland ryssarne. Lika råttor, anande kattens närhet, lupo de utefter gatorna, försigtigt kikande bakom husknutarne. Hvad skulle detta betyda? Ja, det undrade alla menniskor. För att göra sig underrättad om orsaken till den ovanliga uppståndelsen, skickade min far ut en lärgosse att höra efter hvad som var å färde. Denne kom straxt tillbaka med det glada budskapet: Svenskarne äro komna! Min far blef visserligen vid dessa oväntade ord uppfylld af glädje, men tillade: Kanske skola mordscenerna nu taga sin början. Detta blef dock icke händelsen, ty genast vid Svenskarnes ankomst till ön skickade desse en underhandlare in till staden att föreslå ryssarne kapitulation eller strid. Desse antogo kapitulationen, ehuru mången officer i förargelsen häröfver bröt sönder sin värja och utfor mot öfverbefälhatvaren, general Bodisco, i de smutsigaste