gen med detta uttryck, fingo ryssarne stå der och skrika, tills slutligen kaptenen sjelf, röd i hyn som en pion af vrede, kommer ned och på tyska anhåller om litet ättika (ukzus betyder nemligen på ryska ättika). Kunnen J gissa hvad denna skulle användas till? Jo, se! hans gud hade på ett alldeles oförklarligt sätt försvunnit från sin vanliga plats på kakelugnen. Misstroende några barnsligheter hos denne, eller att hans gud skulle vilja leka med sin makt, var kaptenen fullt och fast öfvertygad, att någon gudlös (d. v. s. en person, som för tillfället saknade en gud) lagt sig till densamma. Då nu betjenten icke kunde redogöra för hvart hans husbondes himmelske fader tagit vägen, fick han derför uppbära kaptenens hela vrede, och den var ej ringa, då det gällde hans hjertas dyrbaraste klenod. Men — hvilket under! — guden hade verkligen fått det infallet att spela sin husbonde ett spratt, i det den nemligen praktiserat sig ned på golfvet och under sängen — en föga passande plats för ett högre väsen. Innan detta skälmstycke blef upptäckt, fick emellertid den stackars betjenten oförskyllt lida mer än hans menskliga natur kunde tåla vid, ty hela hans rygg var på ett omenskligt sätt sönderpiskad. Detta var just orsaken till de ryska soldaternas begäran om ukzus för att, såsom man sedermera erfor, dermed borttaga smärtan hos den för gudens nyckfulla tilltag så grymt behandlade betjenten. Men icke nog dermed att han fått lida för en annans skull,