komligt ryskt sätt representerade sitt land och folk. Dock var han i användandet af knutpiskan lik dessa; äfven han tycktes ej kunna fatta det afskyvärda och nesliga i detta barbariska bestraffningssätt. Ett annat, hvarpå man igenkände ryssen, var den råa grekiska religionen, till hvilken, såsom vi veta, ryssarne bekänna sig. Någonting, som isynnerhet väckte min förvåning och nyfikenhet, var att betrakta och höra talas om hans Gud. Huru underligt det än låter, är det dock fullkomligt öfverensstämmande med sanningen, då jag talar om att betrakta hans Gud; ty ryssarne, sein J, äro icke — såsom vi — nöjde med en enda osynlig Gud, utan hafva i likhet med de gamla hedniska romarne, flera särskilda slag af husgudar eller penater. En sådan husgud hade äfven kaptenen fört med sig för att bistå honom under resan och vistandet i det främmande landet. Denne hans gud utgjordes af en i trä uthuggen bild af det klumpigaste slag. Utom denna hade han äfven ett par reservgudar, hvilka, när den tjenstgörande guden genom sin ohörsamhet att efterkomma länge hysta önskningar, kom i onåd, upphöjdes till verkliga, med gudomliga egenskaper utrustade gudar. Ett både lustigt och sorgligt uppträde, förorsakadt af den tjenstgörande guden, vill jag i sammanhang härmed omtala. En dag kommo några ryska soldater in i köket, hvilka, under det de slogo och gestikulerare med armarna, oupphörligt ropade: ukzus! ukzus! Då ingen fanns tillstädes, som kunde begripa menin