Gotlands läns nya tidning – 17 februari 1865, sida 2

en wälling, tror jag högst få hafwa. J stället begagna de säf, som wäxer på myrer, hwilken de torka, mala och anwända i stället för mjöl. På många år har nöden ej warit få stor, och komma ej snart de undfättningsmedel, som wäntas från staten, är det fara wärdt att många swälta ihjäl. J Hernöfands-poften skrifwes: Ned. har fått motta: ga följande meddelande rörande den äfwen detta år be klagliga ställningen i fjellbyggden, der man nu 3:dje Året näftan Helt och hållet blifvit utan sädesoch potatis skörd. Warande i saknad af alla officiela uppgifter, funna mi wäl icke för det närwarande uppmana till nå got sammanskott, men öfwerlemna likwäl meddelandet härom till allmänhetens behjertande. — — — De båda fjellsocknarna Wilhelmina och Dorothea (Borgwattnet) tillhörande Angermanlands Lappmarf, sträcka fig med fin westra sida ända upp i Kölen till norrska gränsen. Ifrån beggedera kyrkorna till nämn De gräns är omkring 12—18 mil. Emellertid har une der sednare tider folonifationen få fortskridit, att nybyggare numera i begge dessa socknar bo ända till 10 a 12 mil från fyrfan. Med få undantag odla alla dessa nägon spanmål, ehuru boffapsffötfeln utgör den hufmudsakligaste delen af bergningsmedlen. Allt efter fom man kommer närmare kyrkan blir åkerbruket hufwudsak. Men detta åferbruk är i alla fall ganska ofäfert; ej fällan för stör frosten på en enda natt odlarens bästa förhoppningar. Så mar förhållandet 1562 och nära nog det samma 1863. Men det war ej nog med dessa 2:ne hårda år; ett 3:dje har nu kommit till. Enligt hwad flera ifrån dessa socknar, Wilhelmina och Dorothea, Hit nedresta nybyggare omförmäla har frosten under flutet af sistl. Aug. manad eller den s. k. Barsmäftiden? få allmänt här jat, att på högst få ställen något sädeskorn skördats denna höft och att i de högre upp mot fjellen belägna ntybyggena säden få totalt bortfrusit, att man icke ens be höft förföfa att tröska densamma. Att potatis likaledes bortfrusit, få att den på somliga ställen wäl gifwit nå gon, men ringa, till beskaffenhet dålig affaftning, men på andra ställen åter alldeles ingen, är under detta förs hållande någonting helt naturligt.