som brukar hafva godt förråd på personer, som kunna uträtta dylika ärender, sjelf åtager sig uppdraget och far bort i ett annat land för att spionera. Detta låter otroligt och i Danska Ilistorien finnes ingen upphysning om att Waldemar gjort en sådan färd. Derföre kan den väl hafva egt rum, ty, om den verkligen skett, så har Waldemar naturligtvis hållit sådant hemligt och han var icke van att göra hvarjom och enom reda för hvad han företog sig; men det kan ock vara mycket möjligt, att Gotländningarne, som först gjorde gyckel af hans tillärnade tåg till Gotland om hvilket de i förväg fått underrättelse samt ansågo sig lätt kunna komma till rätta med Danskarne, men, sedan de blifvit öfvervunna och plundrade, fattade ett djupt hat till Waldemar och mente, att det aldrig gått ärligt till, utan att trolldom och spioneri, ja till och med förräderi, varit med i spelet för att hjelpa Waldemar, (derifrån den redan anförda sagan om trollqvinnan, med hvilken han ingått förbund), efteråt inbillat sig, att Waldemar varit här och spionerat samt tilläfventyrs satt denna inbillning i samband med en verklig tilldragelse, den nemligen att någon fremmande köpman haft qvarter hos Unghansen och lockat dennes dotter till kärlek samt sedan blifvit ansedd för att hafva varit den förklädde Waldemar. Det kan vara ganska möjligt, att sägnen uppkommit på sådant sätt, men å andra sidan är det visst icke omöjligt, att den listige Waldemar, utan att andra än blott någre få förtrogne vetat derom, gjort ett besök incognito på Gotland. Denna Ö utgjorde då, som redan anmärkts, en egen fristat under Svenskt beskydd. Dess inrånare voro kände ej blott för rikedom, men för stolthet, frihetskärlek och tapperhet. 1313 eller 48 år före Waldemars plundringståg hade de öfvervunnit och tagit till fånga Svenska Konungen Birger Magnusson, som dragit till Gotland med en flotta och krigshär för att tvinga dem gifva större utskylder än de ingått på. Det kunde kanske alltså vara försigtigast att se sig för innan man grep sig an, för att icke, liksom Birger, hoppa i galen tunna. Detta torde den sluge Waldemar bet. änkt och ansett att han kunde bäst lita på sina egna ögon, samt fördenskull, under förevändning att han företog en längre jagt, gjort en upptäcktstur till ön. Kärleksäfventyret passar alldeles ihop med Waldemars karaktär, så att sägnen derom tyckes nästan bestyrka, att han förklädd uppehållit sig här, ehuru vi obetingadt medgifva, att flere än Waldemar kunna tyckt om och haft dylika äfventyr. Med ett ord det synes oss omöjligt att med visshet afgöra om sägnen har någon grund eller är helt och hållet en digt. På Gotland har den emellertid varit allmänt gängse och är ej ännu utdöd. Det finnes 2:ne gårdar på Gotland med namnet Unghanse, den ena ligger i Eskelhem Socken, omkring 13 mil från Wisby, den andra i Öja Socken i sydligaste Tingslaget, öfver 7 mil från Wisby. Det är denna sednare som folksagan utmärker såsom den, der Waldemars äfventyr skall hafva tilldragit sig. Härmed öfverensstämmer ock Strelows berättelse om samma äfventyr (sid. 163) ty, ehuru han ej uppgifver i hvilken Socken det Unghanse ligger, som Waldemar varit inqvarterad uti, så säger han, att gården låg söderst (sydligast) i landet, 10 mil från Wisby, hvilket dock är för mycket äfven efter Danska mil. Ännu finnas på Ughanse i Öja lemningar efter en urgammal fast byggnad, nemligen ett par källarhvalf. Den byggnad, ester hvilken dessa hvalt äro en ruin, har sannolikt bebotts af den Höfding, hvars sköna dotter varit eller åtminstone ansetts för Waldemars älskarinna. Hennes namn har sagan ej bevarat. Nyligen. hafva vi uti en utländsk Herres (Horace Maryats Ett år i Sverigek) sett uppgifvet att gården ännu innehafves af samma Höfdings efterkommande. En uppgift, som vi gerna ville se bekräftad. Stora Rimkrönikan och efter densamma andra författare bafva ansett, att Konungen i Sverige och Norrige Magnus Smek gifvit W aldemar tillåtelse att plundra Åcotland, med hvilket land Svenske Konungen skulle varit missnöjd af någon anledning: men detta lär dock vara misstag.