Gotlands läns nya tidning – 3 februari 1865, sida 2

ord; men Gudskelof, det är icke ordalagen utan hjertats mening, som Gud hör. En liten tid derefter var Petter död och begrafdes. Ingen menniska sörjde honom, utan i stället sade mågen, så att barnen hörde det: Si så, nu äro vi af med blodigeln. Då skrattade sonen, som var åtta år gammal. Hvad skrattar du åt? frågade fadren. tJo si jag tänker på, att visst skall J ha en bättre begrafning, då J dör — det skall bli roligt. I Olofs stuga lefde far, dotter och måg med sina barn i all enighet. Gården var Olofs, men han hjelpte barnen med sina råd, då han ej orkade annat, och var en glad och from morfar för barnbarnen, som lekte omkring honom, som visade honom vägen när han gick ut, och som bådo för honom i kyrkan. När han sjuknade, blef der allmän sorg i huset; men Olof tröstade dem och sade: J veten väl barn, att J ärfven gården; men J ärfven ännu mera: Er gamle faders välsignelse. Och ser ni, fädernas vilsignelse bygger barnen bo; hit intränger intet ondt. Då gubben begratdes, satt hans lilla dotterson vid det dukade bordet; ; men han bara gret. Ät du barn!t sade modren. Nej mor, jag kan intet annat än gråta öfver morfar, Det var icke en undantagsgubbe, utan en vän, som vandrat till den rätta, den enda vännen i himmelen. le. — — A—