Gotlands läns nya tidning – 27 januari 1865, sida 2

och allting användes till sitt ändamål. Ofta hade Olof sagt till Petter: (Det är synd att gå åt kreaturen som du gör; vi ha icke fått makten öfver kreaturen för att plåga dem och svälta dem, utan för att använda dem till nyttigt arbete. Då skrattade Pettersgubben och menade påtro, att Gud icke brydde sig om de osjäliga djuren. Men Olof sade: Ållar du ej hört något om kreaturens suckan, eller vet du inte, att icke en sparf faller utan Herrans vilja? Vet du, Petter, den som föraktar och missbrukar Guds skapelse, föraktar också Skaparen och missbrukar hans nåd, och det räknas oss till synd. Gud vet om vi plågat ett djur och brukat vårt förstånd och vår makt endast för att sjelfve vinna... Akta dig, Petter! Men det talet gick in genom det ena örat och ut genom det andra. Nu var det så, att de begge hade döttrar och begge flickorna fingo friare. Alla menniskor visste att Petter var en elak Gubbe, och således ville ingen annan fria i det huset än en dräng, som ville ha penningar och tänkte vid sig sjelf: ÅBara jag får flickan, så skall det inte bli långt till, förr än jag tuktar gubbent, Till Olofs Anna deremot friade en dräng, som ville ha en bra hustru och lefva i sämja både med sin svärfar och hela verlden. Och der blef bröllop i begge gårdarne. Hos Petter var det snålt tillstäldt, och detta förargade både brud och brudgum, ty begge tyckte att han gerna haft råd att göra det hederligt, då Stina var enda barnet. Hos