Gotlands läns nya tidning – 27 januari 1865, sida 2

ma beständigt och dunka i väfstolen; men fick aldrig slita lärftet sjelf. Icke hade gubben råd till någonting. Kreaturen voro så magra och resna att de knappt kunde gå, ingenting fick vara ordentligt, ty då måste man kosta på, kan tänka, ty der kommer inga nya pinnar i harfven eller mytt skär på plogen, om man ej skaffar sig nya. — Herre Gud! sade Stina en dag, Olof i granngården har gifvit sin Anna en ny bibel och psalmbok, det kunde väl far ge mig också. — Bibel? frågade Petter. Hvad skall du med bibel? Ar det inte nog att jag ger prestsjälen sin del; vill han inte göra oss saliga, så får han låta bli. — Åhja far, inte får presten just något här. — Får han inte! Fick han inte smör i Augusti2 — Jo visst fick han; men det vet ni il, att der låg smör inuti klumpen, som var både grönt och gult, och bara en tunn hinna färskt utanpå. — Åhja, det är godt nog åt honom, sade gubben och skrattade vå att de små rödkantade Ög0nen blefvo ännu mindre, Det fägnade honom att snåla in några skilling. — Helt annat var det i den andra gården. Olof var en hederlig gubbe; han hade väl icke skrapat ihop mycket penningar, men han hade mer än penningar — ett godt samvete, ett ärligt sinne och en gård der allt var i ordning. Der såg man vackra kreatur och vacker jord. Der fanns icke en räfsa, som icke var hel och på sitt rätta ställe,