Gotlands läns nya tidning – 20 januari 1865, sida 2

svag — hon skönjer enåast mellan dag och natt, men deremot hör hon väl. Hon har, så gammal hon är, väl inträdt i dunkelhetens, men icke i tystnadens rike. Förliden Juni var det hennes födelsedag. Då inträdde barnabarnsbarnen (ty Anna var sedan flera år gift med en hygglig honde), en gosse och en flicka, och Ågamla mormor skönjde dem i sitt mörker. — Bevara mig, barn! hur J kunnat få ihop snöbollar midt i sommaren? — Snöbollar, gamla mormor? — sade barnen. Nej, mormor! det är på er födelsedag vi nu komma med en gåfva. — Tack, barn! hvad då? — Jo, mormor, med ett par hvita pioner, — sade barnen, sjelfva pionröda af glädje att öfverraska gamla mormor; ty ingenting är roligare för barn, än att komma med något extra, som öfverraskar de gamle. — Kors, hvita pioner! Gif hit! gif hit! — sade gumman. — Jo, jo; gamla mormor blef allt en smula förvånad, — hviskade lilla Göran till syster Anna med en slug blinkning. — Gud viälsigne er, barn! — sade gamla mormor. — Detsamma tillbaka, gamla mormor! — ropade barnen. — Gud signe hvarje gammal mormor och Gud signe alla barn, som göra de gamle en glad stund! — —