Gotlands läns nya tidning – 20 januari 1865, sida 2

väl han vill gamle Pehr — och jag? — Ja, kära barn, kalla mig för mormor. När de åter kommo in sade gumman med glänsande ögon till gamle Sköld: — Tycker du icke att flickan är lik någon, du förr sett? Sköld strök sig öfver ögonen och smålog godt, men mulnade åter. — Ja-så, hon är lik henne, det är bra; jag höll nästan på att tro, att hon åter blifvit ett godt, lydigt barn. — Ja, det har hon, — sade gumman och lade sin hand på mannens axel. — Hon är åter ett godt, lydigt barn. JIon är hos Gud; men sitt barn har hon skickat till oss. — Nåh, Gud signe Pallan då, — sade gubben, alldeles som han fyratio år förut sagt åt sin dotter, så greps han af illusionen. Ack, ack, de förb—nadle sjögastarne! Lofva, flicka, att aldrig se på någon matroskanalje, de ha hustrur i hela verlden, hvita, svarta, hruna och röda, och passa lika litet för hederligt landtsolf, som det passar för en siskmåse att gilla sig med en dufva. — Femton år hafva förslutit och grafvarne på den lilla kyrkogården hafva förökat sig. Den vldige kyrkoskrifvaren, gamle Sköld och blinde Pehr, orgtramparen, hvila der på hvar sin plats; ty äfven efter döden måste man göra skillnad mellan bättre och sämre folk. Men gumman Sköld lefver ännu. Stackars summa! synen har på de sednare åren blifvit