Gotlands läns nya tidning – 13 januari 1865, sida 3

— Är du flickans farbror? — Nej bevars; men jag gick vägen fram, pekande med min käpp — då hörde jag bakom mig ett barn, som ropade: akta sig farbror och gå inte i ån! Det var ett litet barn, som kom och fattade min hand och åter ledde mig på vägen. Det barnet var denna flicka, då sade hon att hon var sju år, och det är nu sju år sedan. Hennes mor var död, hon hade ingen vän eller skyld, utan blef mitt barn — hon ledde mig och med min fiol och hennes röst ha vi icke lidit nöd. — Nej, nej — man kastar pengar på tiggare, det är vanligt; men i kollekten lägga de gamla messingsknappar, utan märlor. Näh, är du blind född? — Nej bevars, jag var aderton år. — Huru gick det till? låg du länge sjuk? — Nej. Jag var god vän med en annan gosse, en rask och glad fyr — litet ostyrig förstås — inte menade han illa. Han brukade gå och skjuta; men det roade inte mig. Så kom han en gång till mig och sade: Pehr, du är rädd för krut och bössan, du är en kruka; törs du se på när jag klickar. Och så satte han fängpannan midt för mitt ansigte och klickade. Inte rådde han för det att allt krutet flög i mina ögon. — Nej, nej, Pehr; det tänkte jag aldrig på, — ropade plötsligen gamle Sköld. — Du heter ju Pehr Israelsson, son af gamle Israel i Laggaretorpet i Allaryd. — Hur vet han det, — frågade tiggaren.