Gotlands läns nya tidning – 13 januari 1865, sida 2

Den hvita Pionen. Berättelse af Onkel Adam. (Forts. från föreg. N:o). Han kom dock efter några ögonblick tillbaka och påtog sig sin gamla uniformsrock prydd med en silfvermedalj, sin gamla huggare och den granna mössan, det vill säga den med gula passpoilen och den grågula kokarden på. Detta var ett tecken att han skulle ut i tjenstutöfning som länsmannens ställförträdare i Mossarps socken. — Hvad står på, Sköld? — frågade gumman. — Landstrykare och pack. En lymmel till gubbe som spelar fiol och en lång slyna till flicka, som tigger. Sådana borde sättas inom lås och bom och de skola, så sant jag heter det jag beter, inte bli nattgamla i Mossarp. Gubben Sköld hade ett lifligt temperament och hans själ liknade silfverpilens krona. Det berodde på vinden om den skiftade i svart eller glänste silfverhvit. Nu kom han i tjenstifver och då var han en pligtens man — en man, som fordrade respekt. Utanför stugorna i byn hade en omkring fjortonårig flicka, som ledde en gubbe, stannat. Hon sjöng och han spelade på fiol. Och flickan sjöng: Och blinder från min ungdom Jag ser ett ljus likväl,