Gotlands läns nya tidning – 5 januari 1865, sida 3

rår jag för att hon inte alltid förblef ett barn — att djefvulen förledde henne — att hon förderfvade hela min glädje. Rätt har jag gjordt mor! det går jag alldrig ifrån; men svårt var det och svårt är det. Och du med din pionia rifver upp såret hvarenda dag; jag rigtigt fägnar mig åt vintern då jag slipper se henne. — Stackars Sköld! — Ah stackra mig inte; jag bär mitt kors med tålamod och vet mig ingenting ha att ångra; borta är borta! Glömdt är glomdi! — Är det glömdt, Sköld? — Jo ser du, i min ungdom så var jag en sprakfåle och från den tiden har jag något tungt på hjertat — ja det vet du? — det var dumt, fasligt dumt, och värst är att jag ej vet huru det gick. — Tala om, Sköld! — Ah det har Jag talat om hundra gånger; men — jo ser du, jag har väl talat om hura n jag var pojke och bodde hos mina föräldrar Allaryds socken, jag var god vän med en iar. parepojke, en sådan som jag sjelf; men IIerre sud! så petig och fin och mamsellsaktig han var den stackars Pehr. Inte dngde han till arbete och inte till knekt heller; men han läste så bra, han var så god, så god. Allaryd vet du ligger öfver tretti mil härifrån. Så hände sig att jag ville bli knekt och hade fått mig till låns en gammal hössa som jag gick i skogen med och öfvade mig att skjuta. Jag var forarg gad på Pehr