Gotlands läns nya tidning – 5 januari 1865, sida 2

9 — Jaså, ditt samvete är således alldeles rent, Sköld — du har alldrig gjort något som du ångrar? — Det är litet svårt att med nej besvara den frågan då man har utsigt öfver en kyrkogård och ser kyrkan inbäddad bland gröna löfmassor. När solen, efter en regnig natt, skiner på grafvarne, ser man hurn luften darrar öfver dem af osynliga varelsers vingslag — och det är dessa som fråga: Har du intet att ångra? Gubben Sköld satte sig på trappstenen och betraktade kyrkan, kyrkogården och dess många små träkors. Alla dessa, der borta, hade kommit till ro — ja, så säger man — till ro. — Hör på — sade han ändtligen — Din pionhistoria är en pinohistoria som jag nu hört i femton hela år och var säker jag rycker opp skräpet. — Ja ryck opp henne då, Sköld, sade gumman, der är hon, ryck opp henne om du har mod dertill. Det var att taga gubbhen på ambitionens sida. — Mod? är jag en kruka tror du, — ropade han och rusade upp. — Du skall få se, — Och han fattade i blomman för att rycka henne upp; men det blef dock ej af. Han släppte den åter. — Nej! nej! mor, jag kan inte ändå — hon var mig dock så kär, ja det var hon, barnet med sin lilla lintott till här, sina röda kinder, sitt leende. Mins du hur hon hoppade kring mig då jag gaf henne det der röda halsbandet; men inte