Gotlands läns nya tidning – 5 januari 1865, sida 2

stens stora Mulle fick sig ett piskrapp om han lade sig att snarka vid predikstolstrappan. Under det att Skölda, gumman, vårdade den hvita pionen, kunde man lätt sc, att gubben sammanbet tänderna och rynkade ögonbrynen. Det är då ett sörb—nat pysslande med den der, jag skall rycka opp skräpet med roten — så hade han sagt i tjugo är; men ännu hade han ej ryckt upp henne. Rycka upp? Sköld! — sade gumman — tror an att du med pionens rötter rycker ångrens djupa rötter ur ditt hjerta? Anger — ånger! hvad är det? Bevars jag skulle angra, att jag visade hela sällskapet på dörren. Säg mig hvem du umgås med, så skall jag säga dig hvem du är. Ang a? nej tackar ödmjukast! Sköld har ingenting att ångra, har inte gjort mera än rätt. — Tror du att det går an att svara S:t Pehr så? — invände gumman, som kände sittet att alväpna sin herre och man. — S:t Pehr? Ja vicet — alltid är du framme med det der. Nåh hvad skall han säga? Jo Sköld körde från sig pack — han skonade intet sitt eget blod, han höll sitt hus rent för besmittelse. Många skola vittna, att jag varit en bra karl. IIvad tror du salig kapten Nordendal skulle svara Sankt Pehr? Jo — Sköld var alltid en förbannadt ordentlig karl, snygg och noga itjensten, inte en knapp på sned — icke smord en enda sang under trettiätta ars tjenst — gör mig det efter.