Gotlands läns nya tidning – 22 december 1864, sida 2

han gossen, tryckte honom i sin famn och utropade: Du är min son! Det vore fåfängt att söka beskrifva den öfverraskning, som nu uppstod hos alla, och som tycktes förstumma sjelfva sorgen. Professorn öfvertygade med några få, men upplysande ord om förhällandets gällande ve rklighet, och tillade: Viktor är det namn hans späda tunga förändrat till det hvarmed ni hört honom benämna sig. Var det icke bra, mor, att han slapp komma på socknen? anmärkte Gunla. Det hade varit för skamligt för ett så fint herrebarn. Hu! Hvad hör jag? Skulle ett sådant öde kunnat drabba min son? Ja, herre, sade hustrun, vi kunde knappt föda oss sjelfva och våra egna barn, då vi fingo honom. Det var jag som ville det, ty, hvad skulle vi väl göra? Men han, som ligger der, och hon vis: ide på kistan, deri Anders låg, bleknad och lislos, han ville icke tillstädja det, och så lydde jag honom. Han var sådan han, herre. Mc en nu kommer turen till hans egna barn att få ligga socknen till last i sade professorn. IIVad han och ni gjort detta barn skall bli eder rikligen vedergäldt. Gråten öfver den dådes förlust, såsom han förtjenar det, men icke af ängslan för ert d: igliga bröd. Jag skall sörja för det, och genom pastorsembetet i den församling, ni tillhör, låta tillställa eder ett årligt lefnadsunderhåll, i hopp att ni, å er sida, skall genom ett arbetsamt och gudfruktigt lef