Gotlands läns nya tidning – 22 december 1864, sida 2

Vid namnet Vicke gjorde professorn en rörelse, som vände allas blickar emot honom. IIvad heter denne gosse! frågade han med en ifver, som knappast tillät honom uttala orden. Alla stodo med spända ögon, men ingen kom sig för att svara. Hvad heter du, barn? frågade professorn ånyo och vände sig uteslutande till gossen. Vicke, sade denne frimodigt och såg med stora, klara ögon på professorn. Godt! Men ditt egentliga namn? Hvartill är du döpt? Det vet jag icke, Jag har aldrig haft något annat namn. Professorn tillfrågade nu hustrun. Sanningen att säga, kan jag icke svara derpå, ty så kallade han sig sjelf då han kom hit. Och hon berättade 8 så den tilldragelse, som vi redan känna och som fullkomligt öfverensstämde med den sjuke matrosens bekännelse. Under tiden hvilade professorns öga oaflåtligen på gossen, hvars oppna och frimodig: anletsuttryck, i förening med det samtal, hvari han nyss röjt sitt sinnelag, fullt öfvertygade honom, att, om han förblifvit främmande för alla den finare bildningens fordringar, hade han dock vunnit den fysiska kraft, som dessa stundom undergräfver, öch det rena hjertelag samt den barnsligt förtroendefualla tillit till en högre makt, som de ännu oftare åsidosätta att hvarken bibehålla eller bibringa. Då hustrun slutat tala, fattade