Gotlands läns nya tidning – 8 december 1864, sida 2

tingade mig en båt oh rodde vid aftonens annalkande ut till en ö, hvilken jag visste endast var bebodd af några fiskare. Under ett väder, sådant det varit i nat, anlände jag dit, gick ini den första stuga jag jåträffade, lade barnet, hvilket jag insvept i en rod sjömansrock, som jag köpt för egen räkning på golfvet och skyndade så derifrån, utan att Ui förföljd eller möta något hinder .. . Hvar tilldrog sig etta och hvems var barnet? afbröt professorn, som hittills med den spändaste uppmärksamhet afhört den sjukes bekännelse. Olycksstället var parken på T—veholm och barnet tillhörde doktornnan Ornfeldt. Mitt barn, min hutrus barn! Och ön, der ni lemnade det? eErt barn? stamnnde den sjuke och stirrade med häpnad på protesorn. Ni hör det. Och namn? Folkets? Den sjuke uppgaf let förra. Det sednare var honom obekant, men anvisningar han lemnade på stugans belägenhet och de öfriga förhållanden han i hastigheten af sit intrång kunnat iakttag: voro nog att tjena tillledtråd för de efterspaningar professorn med brimande längtan åstundade att sätta i verket. Så har jag då falit i min hämnares hand! Strafka mig som ni vil. Det värsta straffet har jag dock med mig; de har följt mig alltsedan den olyckliga dagen! a, herre, Evas bild, sådan hon störtade från bergadällen i sjön, har som ett — -—