ingen brottsling, men jag hade ett vildt humör i min nngdom; det blef min synd och det är min ånger. Det var en flicka, en mycket vacker och hygglig tös, som jag råkade att förälska mig i. Jag var då betjent på en stor egendom hos ett förnämt herrefolk och hon kammarjungfru hos ett annat i Stockholm. Hon kom med sin fru, som tillbringade några veckor en sommar hos mitt herrskap. Jag friade till henne och fick: nej. Det grep mig in i själen, ty skam att säga, var jag inte sämre på den tiden än att mången fin flicka gerna ville ha mig. Jag rufvade dag och natt på min korg, men tänkte tfutligen: De der Stockholms-jungfrurna äro nog inte så lätta att komma underfund med som våra landtflickor, och kanske är det hennes vilja, att jag skall tigga och be, och med knäsall och tårar beveka henne, Jag fogade mig derefter och gjorde mig till hennes slaf. Men då sade hon mig helt uppriktigt att det var fåfäng möda, ty hon tyckte om en annan i Stockholm, toch var förlofvad med honom. Då, herre, blef jag rasande befängd. Jag tror jag skulle tagit lifvet af den förhatade menniskan, om han kommit i min vi ig, men som det va måste jag qväfva min vrede och stilla min hämnd, Nu var det så, att min älskade ofta hade sin matmors lilla barn under sin uppsigt. En dag såg jag henne gå till parken med barnet. Jag följde efter på långt håll, utan annan afsigt, det kan jag bedyra, än att följa hennes spår och hafva henne för mina ögon. Jag såg henne gå