Hans tillstånd tycktes nemligen i högsta grad betänkligt. Professorn förskaffade honom en enskild hytt i fören och besökte honom der, för att bibringa honom den hjelp, hvaraf han syntes i så stort behof. I den olyckliges ansigte lästes drag af våldsamma passioner, en i förtid härjad ungdomskraft och djupa sinneslidanden. Då han fick höra professorn, som tilltalat honom på engelska, i tanka att det var hans modersmål, använda svenskan till en af sartygets inträdande tjenstepersonal, slog han lifligt upp de nyss så matta ögonen och sade häftigt: ÅIlvem talar svenska här? Det göra vi alla emedan ni befinner er på en svensk ångare. Är ni sjelf svensk så är ni bland landsmän. Herre Gud, är det så din vilja? Jag skall då kunna dö lugnt!Er kärlek till fosterjorden är då så stark? Kanske skall den ge er kraft att ötvervinna det onda, då ni hunnit det efterlängtade målet. Jag skall dö med lättadt samvete, ville jag säga. Ack, herre, jag har en svår synd, som trycker mig. Då vi komma fram skall ni finna en prest, som kan bringa er tröst. Ovisst om jag lefver till vi komma i land, och jag skulle icke för allt i verlden vilja dö utan att bekänna. Ack, det är för att kunna göra det, som jag fallit i svenska händer. Det är icke möjligt annat. Hör mig! Herre, jag är