till ett ensligt ställe vid stranden och sätta sig på en öfver vattnet utskjutande bergshäll; der framtog hon ett bref och fördjupade sig i läsningen deraf, under det hon lät barnet roa sig med att plocka blåbär på tufvorna, som växte nedanför. En aning sade mig, att brefvet var från hennes fästman och en djefvulsk tanke flög in i min själ. Jag smög mig under bergshällen fram till den lille, lockade honom med mig, steg med honom i en båt, som låg vid stranden, och rodde så ut, tätt fram under klippan der hans vakterska satt. Der ropade jag henne vid namn: Eva! Hon spratt upp och blef mig varse. Då lystade jag barnet på mina armar, höll det utöfver båtkanten och sade: Lofva att blifva min eller jag kastar detta barnet i sjön! Jag räknade på kraften af detta öfvertalningsmedel, ty barnet var sin moders ögonsten och ansvaret för hvad som hände det skulle falla tungt på den arma flickan. Hon bleknade, hon darrade och försökte att tala, men hennes läppar skältde utan att hon kunde få fram ett enda ord. Hon tog några stapplande steg längre ut på branten, sträckte ut armarne och föll, utan ett anskri eller ett ljud, hufvudstupa i vattnet. Förskräckelsen hade utan tvifvel förorsakat henne svindel eller slag. Stället var djupt och mina försök att rädda henne aflupo fruktlösa. Der stod jag nu ensam med min förtviflan och barnet. Detta ropade af alla krafter: Eva, Eva, inte bli i sjön! Komma till Vicke! — — (Torts.)