Gotlands läns nya tidning – 24 november 1864, sida 3

för att i hans famn eller vid hans hand gå den hotande döden till möte. Förfäran eller förtviflan stämplade allas ansigten. Bland dessa fasans och farans offer syntes en man med stilla, lugn fysionomi. Det var icke liknöjdheten som gömde sig under lugnet, det var en djup, tärande smärta, som tycktes hvarken lemna rum för hopp eler fruktan. Ilan gick som en tröstens engel bland de olyckliga. Framför andra var han till hands. IIvar han såg ett ensamt, åt sig sjelf öfverlemnadt fruntimmer, erbjöd han henne sin tjenst, i hvad den kunde vara henne af nöden, eller lugnade henne genom tron på den makt, som hjuder öfver hafvet och stormen, och icke låter, utan med sin vilja, en sparf falla till jorden. Ett fruntimmer, som under denna allmänna förvirring satt stum, blek och orörlig med tvänne barn slutna i sina armar, i en halföppen hytt, fästade vid förbigåendet hans uppmärksamhet. Faran upphäfver alla af konvenansen, diktade formaliteter, och utan att bekymra sig om sådane närmade han sig henne och frågade om han i något afscende kunde vara henno till bistånd? Ack, min herrek, sade hon, har ni någonsin älskat med en faders hjerta?Den tillfrågade suckade, i stället att svara. uVi skola förgås, det är icke möjligt annat! Säkert skola de rädda sig, som kunna det, men i, jag och mina barn, hvad kunna vi i en sådan belägenhet? ... Ack, herre, rädda barnen om det blir möjligt! Rädda dem åt deras fader! Har