tHvad det angår, ha vi fyra egna, som kunna dra honom förutan! Men i morgon måste du väl göra allvar af saken. tJa, ja, mor! tröstade Anders, men han tänkte: Kkkommer dag, kommer råd och lemnade gossen till Gunla, hvarpå han gick till hvila utan att vidare yttra ett ord, till förargelse för sin hustru. Och öfvermorgonen kom med ett väder så gynnsamt för fisket att allt annat måste vika för det. Blef det så beslutadt att han skulle vänta till söndagen, då han skulle bege sig till kyrkan och anmäla saken hos pastorn. Men Anders led af de obotsärdiges förhinder. Hvarje dag han uppsköt ärendet, blef det honom svårare att sätta det i verkställighet, och när söndagen kom, försof han sig efter veckans strapatser, så att det ej blef någon kyrkofärd af. Kära hustru! sade han, när denna i sin ekonomiska klokhet förgrymmade sig öfver hans uraktlåtenhet, hvem vet hvad Ilerran vill tillskynda oss genom det barnet? Hvad vi göra en af dessa små, är som gjorde vi honom sjelf det. Vi hafva sjelfva barn, och hvad vi så, torde de få uppskära; låtom oss derför laga så, att det blir en välsignelsens frukt! Jag tror, Gud hjelpe mig, att du vill behålla gossen för alltid. Ja, mor, för att säga dagsens rena sanning, så är just det, hvad jag vill. Pojken är duktig och intill dess du ställer mig en lika kry på benen, så låtom oss räkna honom som vär. Nog