Gotlands läns nya tidning – 17 november 1864, sida 2

behållning i verkligheten qvar, hvilken snart tillkännagaf sin beskaffenhet genom ett läte, som hade en omisskänlig likhet med skriket af ett barn. Ack! ropade Gunla och glömde än en gång sin rädsla. Nu ska ni få se, mor, att vi fått oss en pojke! Ja, mor, jag spår att det är en pojke, för han skriker alldeles som grannas Petter. Ack, så roligt då far kommer hem! Men modren delade alldeles icke detta tycke. Med fyra omkring sig förut, tyckte hon sig hafva nog bade af omsorger och bekymmer. Jo, det vore just roligt! Men jag är rädd, zud hjelpe mig, att du har rätt. Kan du inte springa efter karlen med pojken? Men nej! Det Ilerrans vädret och skjutebössan sedan! Rör dig icke ur fläcken! Men Gunla var redan ur sängen och satt på golfvet, för att undersöka den misstänkta nederlagsvaran. Nej, mor! ropade hon, vid det hon uppsurrade emballaget, som utgjordes af en grof och bastant sjömansrock. Så stor han är! Han kan bade stå och gå. Aldrig såg jag maken! Den sjuka modren reste sig upp i sängen och såg en liten ljuslockig pilt sträcka sina små armar åt Gunla. I detsamma inträdde fadren och helsades af flickan med dessa ord: Par, nu ha de varit här med en pojke. De ha väl så f— heller! Men hvad är det för en byting? Och Anders spärrade upp sina al vinden röda och syullnade ögon.